Följeslagare i Israel och Palestina, Gunilla Fallqvist

Det finns ingen väg till fred, FRED är vägen[1]

“Trapped in the biggest prison of the world.”- Nomika Zion, israelisk fredsaktivist i Sderot, Israel.

Bild

Graffiti från Muren som mellan Jerusalem och Betlehem. Konsten skapar fantastiska målningar som skildrar verkligheten på ett enkelt sätt.

Vem är jag? Jag, Gunilla, befinner mig på Västbanken, i Palestina, under tre månader och arbetar som följeslagare. Jag deltar i Ekumeniska Följeslagarprogrammet (EAPPI- Ecumenical Accompaniment Programme in Palestine and Israel). Genom att vara en internationell närvaro vill programmet bidra till att dämpa våld och främja respekten för folkrätten. Närvaron är ett uttryck för praktisk solidaritet för utsatta grupper – såväl palestinier som israeler. För att delta i programmet kan man ha vilken (icke-) trosuppfattning som helst, så länge individerna reser till området med syfte att genom sin ickevåldsliga närvaro kunna vidga handlingsutrymme samt ge hopp och stöd åt människor att verka för fred och försoning.

Det som gjorde att jag fastnade för programmet var dess fokus på internationell humanitär rätt. En central del inom programmet är att ”inte ta parti i konflikten, men att inte vara neutral inför brott mot mänskliga rättigheter”. Vad jag märkte innan avresan är att jag som ung kvinna med starka åsikter enkelt hamnar i ett fack där mina åsikter inte betraktas som objektiva. Eftersom internationell humanitär rätt syftar till krigets lagar, ett regelsystem som stater har kommit överens om för att skydda människor och minska brott mot mänskliga rättigheter, är det ett passande ramverk att utgå ifrån för att möjliggöra att vi följeslagare analyserar situationen objektivt. För mig är det min stöttepelare, min fasta punkt som gör att jag inte blir tokig av frustration över situationen i det ockuperade Västbanken.

Hur hamnade jag här? Just nu tar jag ett sabbatsår från mina studier på Umeå Universitet och jag har ett år kvar på min master i krishantering och fredsbyggande. I bagaget har jag en kandidatexamen i internationell kris- och konflikthantering, ett tvärvetenskapligt kandidatprogram, på Umeå Universitet, med freds- och konfliktstudier som huvudområde. Inom programmet genomförs tre veckolånga fältövningar, där teori omvandlas till praktiska moment genom simulationsövningar/praktik i hur man upprättar camp, driver en stab och hanterar masskadehändelser. För mig innebar det en förberedelse inför det praktiska arbetslivet, men som alltid är det förvånande över hur stor skillnad det är mellan teori och praktik.

Under andra terminen på mastern fick alla studenter chansen att göra praktik och jag lyckades på något vis få min drömpraktik på Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB). Praktiken var koncentrerad till att utveckla kunskap och erfarenhet inom området katastrofriskreducering; där min huvudsakliga arbetsuppgift var att delta i ett kapacitetsbyggande projekt tillsammans med min handledare. Projektet syftade till att förbättra det palestinska civilförsvarets kapacitet gällande jordbävningar i Palestina. Efter en veckolång fältresa till Västbanken var jag helt inställd på att åka tillbaka till landet för att dyka djupare i dess kultur och för att möta människorna i landet.

Var befinner jag mig? Under min tid i Palestina bor jag i en liten palestinsk by, vid namn Yanoun. Följeslagarna som deltar i programmet befinner sig tre månader på Västbanken och efter det kommer en ny grupp som ersätter dem. Under denna period är vi 27 följeslagare och fem stycken av dem är svenskar. De andra svenskarna befinner sig i Hebron, Betlehem, Yatta och Jayyous.

Yanoun är en av de minsta byarna på Västbanken i Palestina och det är en by med en speciell historia: Den 18 oktober 2002 flydde nästan alla familjer från byn för att bo hos släktingar i den närmsta staden efter att i flera år ha fått utstå trakasserier, i form av våld och materiell förstörelse från omkringliggande utposter[2] från den israeliska bosättningen Itamar. Enligt internationell humanitär rätt är dessa bosättningar och dess utposter på Västbanken illegala. Trakasserierna och våldet från Itamar eskalerade till den grad att byborna inte längre vågade vara kvar i Yanoun. Slutligen ställde bosättarna ett ultimatum och sa till de kvarvarande byborna att de inte ville se dem nästa vecka. Byborna flydde. Responsen blev enorm och både israeliska och palestinska organisationer samt media uppmärksammande utvecklingen i området. Händelsen blev symboliskt lik Al Nakba- ”den stora katastrofen” – 1948, då palestinier tvingades fly när staten Israel utropades. Det togs beslut om en internationell närvaro i byn i förhoppning om att minska våldet och från och med september 2003 har följeslagarprogrammet haft ansvar för en internationell närvaro i byn. Närmare 80 personer bor idag i Yanoun.

Bild

Utsikten från utkikspunkten under morgonpromenaden i Yanoun. Solen går upp över Jordandalen.

Hur ser en arbetsdag ut för mig?

Vanligtvis startar dagen med en morgonpromenad, vilket innebär att vi går från övre Yanoun ned till nedre Yanoun, cirka två kilometer bort, och viker av runt byn för att se om det har skett något under natten. I början av vår tid hann vi i tid för att se soluppgången, och det gav en känsla av frid men nu går solen upp för tidigt. Varje morgon och varje kväll går vi ned från övre Yanoun till nedre Yanoun för att visa vår närvaro i byn.

En följeslagare måste alltid vara kvar i Yanoun under dagarna, men annars arbetar vi i byar i närheten av Nablus eller i Jordandalen. En stor del av det arbete som vi gör nu under den period jag har befunnit mig i Palestina har varit fokuserat på att observera israelisk militärs agerande i närheten av skolor. I ett flertal skolor där vi observerar måste barnen passera tungt beväpnad militär som söker igenom deras skolryggsäck och ofta blir de kvarhållna vid så kallade tillfälliga militära vägspärrar och kontroller. En annan inriktning på arbetet har varit att bevittna och dokumentera husrivningar i Jordandalen. Numera kontrollerar Israeliska myndigheter cirka 95 % av Jordandalen på Västbanken och de familjer som råkar befinna sig inom dessa områden möter dagligen risken att bli tvångsförflyttade, medan deras gamla marker ges till israeliska bosättningar.[3]

Bild

Sonsonen hos en familj, vars hus precis har blivit rivet av israelisk militär. Lillkillen får en ballong av mig.

Dagarna blir långa vid de tillfällen då det sker incidenter i omkringliggande byar och andra dagar kommer vi hem lagom till att hinna ta en kopp sött te eller kaffe med grannarna. Eftersom vi bor i en by där det finns fler får och getter än människor, är de sociala kontakterna extremt viktiga. En av grannkvinnorna har lärt oss kvinnliga följeslagare att baka bröd i deras taboun, en speciell ugn liknande en mindre kolmila, och vi har även blivit visade hur de gör jibni, getost. Ofta sker det att någon av de unga pojkarna i byn knackar på vår dörr när det vankas kvällsmat och kommer med tallrikar med mat till oss.

Bild

Min kollega, Esther, klockan 4 på morgonen på väg till checkpointen (gränsövergången), mellan Betlehem in till Israel. Vi ska observera att allt går rätt till.

Att veta vad man vill arbeta med är alltid en utmaning, men jag har sedan första dagen på min utbildning förstått att jag är på rätt väg. Det har varit en stor befrielse att känna att jag inte har några tvivel kring vad jag studerar eller arbetar med för tillfället. Mitt sabbatsår var inte planerat utan det råkade sig att jag fick arbete på MSB och senare chansen att åka till Palestina via EAPPI. Jag tror att en stark bidragande faktor till att jag var attraktiv till praktiken på MSB var mitt tidigare engagemang med Röda Korsets Ungdomsförbund och FN föreningen i dels Sollefteå, och i Umeå. Men även att min utbildning är relativt specifik med dess praktiska övningar. Att ingå i organisationer, utbildningar och dess kontaktnät är en stark fördel då man söker arbetet eller möjlighet att åka utomlands för olika organisationer. Om inte annat så ger det kunskap kring hur det humanitära samfundet fungerar och att konflikter är mer komplexa än vad man tror.

Avslutningsvis: Ett tips för dig som vill göra något liknande är att inte ge upp utan att istället kämpa vidare för att nå ditt mål. Så länge ambitionen finns kan man komma långt.

[1] Mahatma Ghandi.

[2] Utposter hänvisar ofta till en obehörig eller olaglig israelisk bosättning inom Västbanken, byggda utan erforderligt tillstånd från den israeliska regeringen och är i strid med israeliska lagar som reglerar planering och byggande. I israelisk lag är utposter skilda från bosättningar som godkänts av den israeliska regeringen. Denna distinktion mellan illegala utposter och ”lagliga” bosättningar stöds inte av internationell rätt, som anser att både är ett brott mot Internationell Humanitär Rätt. Artikel 49, Génèvekonventionen.

[3] Save the Children. Fact sheet: Jordan Valley. http://www.savethechildren.org.uk/sites/default/files/docs/English_Jordan_Valley_Fact_Sheet_and_Citations.pdf, 2009. &

Ma’an Development Center. Palestine’s Forgotten Displacement- the Plight of the Jordan Valley Bedouin. December 2008. http://www.masader.ps/p/ar/node/5251.

Har ni några frågor kan ni kontakta mig på gunilla.fallqvist@gmail.com

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s